För mig hade det varit en lååång dag och jag var inte alls på humör att titta på något tradigt familjedrama i tre och en halv timme. Men det var ett mysigt gäng som hittade varandra i foajén, elva stycken var vi, och lite småprat höll mig i alla fall vaken. På balkongens andra rad upptäckte jag att paret framför mig satt alldeles totalt precis exakt ivägen för de två huvudkaraktärerna på scenen. "Ska jag gå?", flög det igenom skallen. Och jag gick faktiskt.  Några meter bort, där jag kunde se utmärkt, luta mig mot räcket och halvt om halvt ramla ner allteftersom dramat utvecklade sig.

Alltså. "Och ge oss skuggorna" behandlar Eugene O'Neills självbiografiska pjäs "Lång dags färd mot natt", som jag inte sett, och tiden strax innan den publicerades. En familj slåss med varandra om lycka, framgång, självförverkligande som om det vore en bristvara, alltid njuten på någon annans bekostnad. Uttryck, gester, dialog, allting är klockrent. Det är vardagligt men även färgat av femtiotalets ångestfyllda och aggressiva stil, sett genom postmodernismens åttiotalsglasögon. Norén är djup och svår, gravallvarig även genom trivialiteterna och absurditeterna som gnistrar till här och var och plötsligt skrattar vi. Inte bara över det där befriande perspektivet utan över briljansen i hela verket. Varje akt en ny nivå och man tänker: "Nu räcker det! Jag är nöjd! Jag pallar inte mera kvalitet nu!" Men när man saligt leende och hög som en skyskrapa vaggar ut mot garderoben vill man egentligen bara smyga tillbaka och se allting en gång till.


Länge leve teaterkonsten! -Åse


LÄNK TILL INSLAG OM UPPSÄTTNINGEN PÅ TV4